söndag 17 mars 2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Begravning av min lillebror.


Jag minns dig min lillebror Lasse som en ljuslockig,  glad, charmig unge.  När du föddes  var  jag hela 6½ år  och tyckte det var  jätte roligt med ett syskon till.  Jag fick hjälpa till med det mesta som  blöjbyten, matning och annat. När du blev lite större fick jag passa dig mycket och tog med dig dit jag skulle.

Senare i livet valde du en mycket svår och jobbig väg. En väg som gjorde både dig själv och andra som stod dig nära mycket illa.
Vi som stod bredvid kände oss rätt  hjälplösa. En del förstog inte hur farlig den vägen var och andra hade inte förmågan att leda in dig på en annan väg.
Det kan tyckas att du dog alldeles för ung. Men du var gammal både fysiskt och psykiskt trots bara dina 58 år.
Vi väljer själva våra vägar vi ska gå och detta var den väg du valde i detta livet.
Jag saknar min lillebror som du var när du var min lillebror. Du hade ett stort varmt hjärta. Ha det bra tills vi möts älskade Lasse, Lasse liten världen är så stor så stor. Så stor att det är lätt att gå vilse.
Din begravning var väldigt annorlunda. Ceremonin gick i Shivas tecken. Där fanns en vattenpipa med fruktig tobak, sprit och en fruktbricka. Dessutom dunka dunka musik. Jag hoppas att den blev som du tänkt dig den.
Jag vet att du vakar över alla de dina som saknar den sanna Lasse.












8 kommentarer:

  1. Du vet precis vad du ska skriva, det var så fint. Många kramar

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet! Kramar!

    SvaraRadera
  3. Tack, vad snälla ni är. Kram på er mina döttrar och syster

    SvaraRadera
  4. Det är svårt när "småsyskon" går först. Kommer ihåg när min "lillasyster" sprang efter mig och ropade - "Ingejejja änta på mig" - nu är det hon som får vänta på mig....
    Fint skrivet!
    Kram.
    Vi som är kvar på Höglandet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. det är lite konstigt, när de yngre dör först, jag kan inte förstå hur ni kan vara kvar på höglandet. kram

      Radera
  5. Mycket personligt skrivet, Ann-Christin !
    Jag känner igen den här hjälplösheten, när VI tror att Vi kan/måste rädda andra - och så kommer skuldkänslorna ...
    Men så enkelt är det inte ...
    "Ingen kan rädda oss utom vi själva .Ingen kan och ingen kommer att rädda oss . Vi måste själva vandra vägen ."
    Buddha
    Det vi kan göra är att tända ett litet ljus längs vägen.
    Kram,
    Gabriele

    SvaraRadera
  6. Tack Gabriele. den här känslan av ansvar för andra är kompliserad, Buddha har rätt. Samtidigt som det är sorgligt att han är död så är det befriande, jag gjorde vad jag förmådde och nu kan jag inte göra mer, behöver heller inte fundera på hur han har det i sitt elände. Kram ann-christin

    SvaraRadera