På lördagen behövde vi åka till Sintra igen då vi inte hann och titta på allt vi ville. När vi kom fram så gick vi en bit och kom till en väg som var kantad med en mur och utefter muren olika försäljnings-stånd. Det fanns konstnärer som sålde sina verk, och väldigt många målade spårvagnar. Där fanns sjalförsäljare, så jag köpte mig en blå sjal, den var så billig så jag prutade inte. Mycket smycken såldes det också. Längs utmed vägen fanns det flera statyer.
De påminner lite om statyerna i Vigelandsparken i Oslo.
Vi kom till det kungliga slottet Palácio Nacional de Sintra. Den utmärker sig med två stora skorstenar. Detta har varit de portugisiska kungarnas sommarhus sedan 1300-talet. Det har blivit lite egendomligt då det har byggts till i omgångar. Utsidan är inte så märkvärdig, men interiören är överdådigt.
Vartenda rum har sin egen historia. En sal är målad med bara svanar alla i olika positioner. Sala dos Cisnes, Svansalen. Fin effekt med så många svanar.
Ett rum med mängder av skator. Sala das Pegas, Skatornas sal. Det berättas att Johan I 1385-1433 togs på bar gärning av drottning Filippa när han kysste en av hennes hovdamer. Skvallret i slottet gick högt fram till den dag då kungen gav order om att måla hela taket i salen med skator, lika många som det fanns hovdamer, med kungens motto i näbben. Kungens sätt att säga "än sen" och "håll tyst" fick önskad effekt.
Deras kapell, inte dumt att ha ett eget kapell. Här är det duvor målade i hela rummet. Det var en härlig energi här inne.
En liten mysig uteplats med vatten, fiskar och växter. Dessutom kom det fåglar på besök.
Här finns de äldsta och mest värdefulla azulejos, och visst är de vackra. Jag älskar den blå färgen den är så behaglig och vilsam.
Här i detta lilla rum satt konung Alfons VI i husarrest i 9 år fram till sin död 1683.
Enorma öppna spisar för att kunna hålla värmen.
Här fanns ett rejält kök, för att kunna helsteka oxar för de stora banketterna som hölls för besökande digniteter.
De två konformade skorstenarna som är slottets landmärke, ser ut så här inifrån.
När vi kom ut i solen igen så var vi fikasugna. Vi fikade på Café Paris, det låter väl bra. Jag tog en crépe med nutella. Den var jätte god och mycket tjusigt upplagt. Där syns den blå sjalen jag köpte.
Här fanns häst och vagn man kunde åka med, gatorna var så smala så biltrafiken fick anpassa sig till hästarnas hastighet.
Det fanns levande statyer. Den här skrämdes när man kom för nära eller la i en slant.
Även här i Sintra fanns dessa smala gränder, men här var det ingen biltrafik utan gågata.
Denna finna azulejos fanns faktiskt inne på stationen i Sintra. Då kan man sitta en stund och vänta på tåget, utan att det gör något.
Därpå var det dags att bege oss till hotellet och samla oss inför morgondagen då vi ska hämta hyrbil och bege oss söderut.
På fredag morgon satte gubben på radion vid halv sex, så det blev till att vakna. Det kändes rätt hyfsat i höften när jag gick upp, jag gav mig själv healing i går kväll. I dag har jag bestämt mig för att ta mina gamla ingångna sandaler på mig. Vi gick ner och åt frukost, och det är så gott med all frukt de har på frukostbordet. Till detta tar jag en yoghurt naturell. Sedan kaffe, vilket är helt okej, och en eller två croissanter. Efter den frukosten klarar jag mig en stund.
Vi frågade på hotellet hur deras postlådor ser ut och fick någon konstig förklaring som vi inte förstod. Vi har letat i flera dagar men har inte lyckats hitta några som vi tyckt borde vara postlådor, vi har förstått att de ska vara röda.
I dag begav vi oss till Sintra. Det var en skön morgon när vi gick ner till tåget. Det fläktade lite och solen hade börjat stiga på himlen. Som en skön sommardag för oss frusna nordbor. Vi visste att vi skulle åka mot Lisboa som de säger här. I tågvagnen fanns två ljuslockiga tjejer i 4-6 års-åldern som klättrade uppåt stäng-erna och på bänkarnas ryggstöd, gapade och skrek för att pocka på uppmärk-samhet, lite konstigt var det för barnen har inte märkts här. Men så hör jag att det är svenska barn som får härja som de vill. Jag skäms över att vara svensk. Sedan gick vi av i Alcântara-Mar och därefter skulle vi försöka hitta till Alcântara-Terra stationen. På vägen dit gick vi förbi detta målat på en vägg.
De firade 40-års minne av Nejlikerevulotionen. Jag tycker det var väldigt fin graffiti.
Den här där teglet fått bli håret.
Vi fick gå en bra bit för att hitta Alcântara-Terra men det gick bra. Från den stationen skulle vi bara åka till nästa station som heter Campolide. Där skulle vi byta till tåg mot Sintra. Det var en rätt stor modern station med statyer kiosk och toaletter.
När vi kom ut på perrongen fick vi se en akvedukt. Det är Aqueduto das Águas Livres som är en färskvatten-akvedukt, som sträcker sig 18 km över Alcántaradalen till Lissabon.
Den överlevde jord-bävningen och har sedan 1748 försett Lissabon med färskt vatten och gör så än idag.
Det var ett tåg med två våningar som vi fick åka med. Bra utsikt att sitta däruppe och se allt vi passerade.
Sintra var en typisk turiststad. Men mycket Portugisisk, härliga små hus med små trädgårdstäppor, mycket växtlighet i de små trädgårdarna. De har ett dingnande citronträd i varenda liten trädgård.
Även vid sidan av gatan, vid murens kant växer det vackert.
Det växer uppåt på stenmurarna, förmodligen ogräs men fint tycker jag
Vi skulle äta lite, och hittade ett ställe som verkade bra. Det är så kuperad terräng så utsikten kunde bli så här. Här sitter vi i gatuplan på en bred trottoar och så är utsikten hustak.
Jag beställde deras nationalrätt Bacalhau. Det är kabeljo eller klippfisk, som är torkad och saltad. Portugiserna säger att det finns 365 olika sätt att tillreda den på. Den påminner väldigt mycket om vår lutfisk. I affärerna låg de i stora högar, stela, torkade och utspända flak. Nu fick jag grillad Bacalhau med oliver och vitlök, annorlunda och gott. Till brödet innan maten fick vi en alldeles underbar getost. Där fanns också en sardinkräm som var god.
En vy vi hade när vi åt. En madonna i grönskan.
Vi ville ta oss upp till Castelo dos Mouros, Morernas borg. Vi övervägde att gå upp dit, men det gjorde vi bara några sekunder, sedan bestämde vi oss för att ta en buss, upp till borgen.
Det var väldigt trångt på bussen. Där fanns många smala gator, i vissa kurvor fick chauffören backa några gånger för att komma runt. Vi körde förbi personer som vandrade längs vägen. Med fara för sina liv, kan jag tycka.
De fick verkligen se sig för när bussen och bilar kör om dem. I varje kurva tutade han ordentligt och det var verkligen befogat, det gick inte att mötas. Det som kändes skönt var att det inte fanns riktigt stora klippstup utan mest träd- och buskbeklädda kanter.
Vi åkte förbi en liten borg som var anonym.
Ett lite mindre hus inne i grönskan på berget.
Den här fina borgen Castelo dos Mouros uppfördes på 700-talet strax efter morernas ockupation av Portugal. Afonso Henriques erövrade borgen för de kristna 1147. I dag är det en underbart välbevarad ruin med en otrolig utsikt ända ut till havet.
Det var så skönt att komma in i grönskan och svalkan, och komma ifrån solen en stund.
Här fanns en gammal jordkällare eller dåtidens kylskåp.
Den är verkligen sammanbyggd med berget, de smälter ihop.
Utsikt från ett av murens gluggar.
Vi tog bussen även tillbaka ner till byn. Vi kände oss rätt nöjda med dagen och bestämde oss för att åka till Sintra i morgon också. Vi hinner inte med allt på en dag. När vi åkte tåget hem så såg vi att det var riktigt varmt !!
Man kan förstå att en del tåg såg ut så här. Det gick inte att se in alls men var som vanligt inifrån. Jag trodde först att det var någon typ av godståg. Väldigt smart det blev svalare inne i tågvagnen.
Det kom en fin sten med hem även härifrån. Sedan åkte vi hem till Estoril. Det blev dock en liten omväg då vi gick på fel tåg i Campolide. Det blev till att åka över floden Tejo på en hängbro som när den öppnades 1966 var den längsta hängbron i Europa. Bron har blivit uppkallad efter Nejlikerevulotionen, och heter Ponte 25 de Abril. Så hemfärden tog lite längre tid än vad vi tänkt.
Vi hann att vila en stund och sedan gick vi ner till restaurangen och åt en Buffé. I kväll hade dom Bacalhau gjord som någon sorts gryta med oliver, musslor och jag tyckte att det verkade vara potatismos bland det hela också, det var väldigt gott. Husets vin till detta, så mådde vi rätt bra. Nu hade det kommit en buss med svenska turister, som vi hörde prata i matsalen. Vi kände oss nöjda med dagen.
Vi vaknade rätt tidigt som vanligt. Gick ner och åt en rejäl frukost. I dag är en dag då vi bara äter en gång. Vi kör ju med 5:2 kosten. Jag bestämde mig för att äta frukost och sedan inte äta förrän nästa frukost. Gubben skulle göra likadant men dricka öl istället för vatten under dagen.
Mitt problem i dag var att jag inte hade någon höghalsad blus, och min hals och nacke klarar inte mer sol. Det är rena sommarvärmen, vilket vi inte räknat med.
Bättre byxlös än rådlös sägs det, jag hade med mig en underkjol, den tog jag och rullade ihop och så fäste jag rullen med säkerhetsnål. Den hade jag som en scarfs om halsen.
Sen väntade oss nya utmaningar. I dag har vi tänkt att utforska området Baixa och Chiado i Lissabon.
Vi gick den lilla sträckan till tåget och åkte mot Lissabon. När vi kom till Belém så stannade plötsligt tåget, vi hoppar av sa jag till gubben och han var med på noterna, hoppar och hoppar i vår ålder är väl att ta i, men vi hann av tåget och fick chansen att utforska Belém vilket vi ville. Belém portugisiska för Betlehem. Vi gick ner till floden Tejo, och gick utefter den mot ett stort monument, Padrão dos Descobrimentos.
Det uppfördes 1960 för att hedra minnet av Henrik Sjöfararens bortgång 500 år tidigare. Under 1400 och 1500-talen utgick de stora portugisiska upptäckts-resorna härifrån.
Ser ni den fina underkjolen jag har om halsen, det fungerade riktigt bra.
Även här växer det i små skrymslen och vrår, där det inte ska växa. Ogräs är vackert tycker jag.
Gymmen används flitigt.
Man har torrlagt en del av floden för att anlägga vackra parker med blomsterrabatter och fontäner.
Det mycket pampiga klostret Mosteiro dos Jerónimos. Det är Lissabons största och mest imponerande religiösa byggnad, och finns med på Unescos världsarvs-lista. Kyrkans söderfasad, som går parallellt med floden, består av ren kalk-sten, där man har huggit ut figurer och mönster, det blir mycket stilrent och vackert. Som reseguiden säger huvudportalen är ett lysande exempel på intrikat stenhuggeri.
Det är en väldigt vacker portal med denna vita kalksten och fina stenhuggeri.
Den store Vasco da Gama ligger begravd här.
Inne i kyrkan, ett altare rakt fram och sedan fanns där små altarrum vid sidorna.
Gravar med skulpterade elefanter, en hyllning till de nyupptäckta underverken i öster. Det vore kul om vi kunde hinna gå på en katolsk mässa på söndag innan vi åker vidare.
Jag tycker det blev en så fin kontrast med denna svarta fågel på det vita. Enligt min man (gubben) är det en brun majna som tidigare varit burfågel.
Det som blev lite jobbigt var att jag behövde gå på toaletten och jag hittade ingen, och här finns inga buskar eller utrymmen där man kan gå undan eller komma bakom något. Det existerar inga sådana platser. Jag började känna lite panik, det är nackdelen med åldern. Jag blir lite som barn på nytt, är man kissnödig så är det nu som gäller och inte sen. Till slut så gick vi in på Museu Coleccão Berardo.
När vi tagit oss upp till andra våningen, jag fick stanna några gånger och knipa, så kom vi till en glasvägg och snurrdörrar och där bakom en disk satt en tjej. Jag frågade på engelska om det fanns en toalett, hon tittade på mig som om jag frågade något väldigt konstigt. Då kände jag att nu får jag panik, men då säger hon " ja gå rakt bort och sedan vänster och sedan höger os.v." och det gick inte att komma ihåg men vi gick åt det hållet hon sa. Vi vimsade lite hit och dit, och då möte vi personal som undrade vart vi var på väg det kändes som om vi inte var där vi borde vara. Toalett sa jag , hon pekade och jag skyndade mig in på toan och det gick bra även denna gång. Detta var en mycket ren och fräsch toalett. Ni ser det, ser rätt pampigt ut.
Sedan gick vi genom några fina parker på väg till tågstationen. Vi visste inte när nästa tåg skulle stanna i Belém så att vi kunde komma till Lissabon. Men vi hade turen på vår sida och vi behövde bara vänta en kort stund.
Väl framme i Lissabon gick vi till Baixa området även här mysiga hus, en del renoverade och fina.
Här en affärsgata vid namn Rua Augusta där var det mycket folk i rörelse.
Gågatan leder till triumfbågen som avbildar markisen och upptäcktsresanden Vasco da Gama.
Vi såg inte några vilt springande hundar, men många hundar mådde väldigt dåligt. Hundarna fick jobba för att få mat, en liten hund fick sitta vid ägaren och hålla en liten väska i munnen. Hunden ville lägga sig ner men det fick den inte. En kille hade två smutsiga rädda hundar, men jag kunde se att killen mådde inte bättre än hundarna. Hundarna på denna bild hade det förhållandevis rätt bra. Hundar var inte välkomna på de flesta ställen och de hade inget värde i sig. Många hundar såg rätt sjuka ut, rädda och smutsiga.
Här är det höga hus men ändå syns berget och grönskan på det ändå mycket högre i bakgrunden.
Här ser man hur man byggt husen på berget, de är byggda utefter naturens förutsättningar, här har man inte sprängt bort berg för att bygga.
Det finns en hiss, en 30m hög järnkonstruktion som invigdes 1902. Den var ursprungligen ångdriven. Den byggdes om 1993.
Det känns som om bilarna är parkerade på ett hustak. Nu är vi uppe i övre Baixa. Vi gick upp dit och jag hade på mig ett par relativt nyinköpta sandaler och de var inte äkta MBT så jag fick väldigt ont i ena höften så nu går det lite långsamare att ta sig fram. Men vi har ju ingen brådska.
Här i Chiado heter huvudgata Rua Garrett. Utanför Café A Brasileira en staty av Fernando Pessoa. En trevlig pratstund, kanske.
De behöver inga blomlådor, det växer ändå.
Det är mycket som ska rymmas på en liten yta.
En del gillar mycket växter.
Känns lite trångt även för en bil !! Jag såg att alla azulejos på husfasaderna är inte äkta. Det finns tydligen att klistra på också. Det syntes på en del ställen där det lossnat. Men även fusk kan vara fint.
En rolig instalation.
Fisk och kött låg i skyltfönsterna, jag hoppas det var någorlunda kallt och flugfritt.
Jag tycker de här blåvita vaser och skålar är väldigt vackra.
Vi gick till Jardim Botânico ( Botaniska trädgården). Här ägnar man sig åt vetenskaplig odling av exotiska växter från fjärran klimat. Där var mycket frodigt och inte stelt eller överarbetat.
finns som krukväxter hemma.
Sedan var vi rätt trötta, så vi tog tåget och åkte hem.
Så här såg rummet ut på det första hotellet. Saknade bäddmadrass, och någon fåtölj att sitta i. Men det var rent och fint och en balkong vilket var skönt. Där satt vi på kvällen och drack öl, och tittade på utsikten. Jag syndade med ett glas öl trots 5:2 kosten. En välbehövlig vila innan nya strapatser i morgon.
