Retreat

Jag har varit på min egen lilla retreat. Min promenad gick hemifrån till Kåseberga. Med nattvila i en riktig säng i Skillinge och i Lödrup.  Jag gav mig av vid niotiden hemifrån,  det var lite mulet och småblåsigt. Luften var dock rätt ljummen.

Jag hade inte med så mycket packning men det kändes lite tungt ändå i början.  Jag går med rätt snabba steg för att komma ner till havet.  Skönt att gå på stigen utefter havet.  Jag närmar mig mitt Brantevik,  jag känner igen mycket men vad många nya hus det har byggts på "mina"  gamla marker. När jag tänker efter så var det inte igår jag lekte här. Tänker jag riktigt noga så är det c:a 50 år sedan. Tiden går rätt fort. Det är med blandade känslor jag ser att vår badminton plats inte finns mer. Platsen vi brukade samlas på finns inte heller.  Vägen jag körde moped (lånad av moster Astrid, men det visste hon inte om) på för första gången i mitt liv. Den finns kvar, men inte ängen jag körde ut på för att få stopp på den. Min bror som lärde mig starta glömde eller struntade i att visa mig hur jag skulle stanna den. På den ängen finns nu ett hus. Sedan kommer jag fram till farbror Otto´s hus. Jag stannar och kan känna in Otto och hans katt, det är positiva energier. Han bjöd alltid på polkagris karameller.  Bredvid Ottos hus finns mormors hus. Det är huset där jag varit varje sommar sedan jag var väldigt liten. Det huset gömmer många minnen. Till höger låg mjölkaffären där jag hämtade mjölk och grädde som mättes upp med mått ur stora kannor. De hade även stora vita maränger och någon gång ibland fick jag köpa en. De kostade 5 öre. Sedan kommer Edvins hus. Han var cykel-reparatör  dit gick man om man behövde laga cykeln. Han var alltid hemma.  Sedan kommer jag till Norra hamnen. På denna sidan om hamnen bodde de som inte hade så mycket av någonting och på  södra sidan bodde de som hade det bättre beställt. Det var då på min tid,  i dag är det inte många bofasta kvar, utan det är mest sommargäster och många från Stockholm.  I den här hamnen lärde jag mig simma. Jag tyckte att vattnet alltid var för kallt. Däremot klättrade jag ofta ut på stenarna bakom piren, där kunde jag sitta och fundera ifred, aldrig någon som störde. Vid hamnen fanns även köttaffären. Det är en vanlig villa i dag.  Jag kommer till dagligvaruaffären som i dag är café-restaurang men stängd för säsongen. Det finns ingen affär här i dag.  Går förbi skomakeriet som även det är en vanlig villa.  Utefter vägen mot södra hamnen fanns en stenmur som jag brukade gå på. Den finns kvar i dag dock bitvis lite igenväxt. Jag tyckte nog den var lite högre förr men det är för att jag idag har vuxenperspektiv.  Jag kommer till Södra hamnen, det var där alla trålare kom in och vi köpte fisk direkt från båtarna, när min kusin Artur inte hade fiskat Där fanns även en fiskaffär men i dag är det Hamngården som var med i TV en sommar.  Där fanns en affär som sålde cigaretter  styckvis, vad de sålde mer kommer jag inte ihåg.  Vi var alldeles för unga så jag skulle gå in för mig kände de ju inte trodde vi. När jag kommer in om dörren så säger två tanter " men det är ju Ragnhilds tös ". Ragnhild det är min mamma. Jag smög snabbt ut igen. I dag är det Hörnans B & B. Även denna stängd för säsongen.  Något väldigt trevligt de gjort i hamnen är enligt dom Sveriges längsta långbänk och över den Sveriges minsta bibliotek. Ett litet skåp med c:a 10 böcker. Mycket trevligt tycker jag.  

 Jag fortsätter en liten gata mot Grönet.  Hit gick vi ibland och hade med oss fikakorg när det hanns med.  Här är grönt och buskigt, mycket björnbär och nypon. Här växer även nässlor. Nu när jag går här så möter jag stora lugna biffiga nötkreatur. De bara tittar på mig, vi  är nästan i samma ögonhöjd. Sträcker jag ut en arm så kan jag klappa dom. Jag går mellan dem ett tiotal djur för att komma fram. Efteråt tänker jag att vilken tur att de var så lugna.  Jag går förbi Hylkan där mamma bodde innan de flyttade in till Brantevik när hon var 10 år.  

Jag kommer till rester efter en gammal gruva där de bröt silver och bly- glans den heter Jacobs gruvan. Där har någon ställt en stol vänd mot havet. Det tycker jag om, att mitt ute i ingenstans står en stol att sitta på och meditera.

 

 

Jag fortsätter mot Skillinge, solen skiner, havets vågor slår upp på stranden, fåglarna finns fortfarande kvar och bidrar med sitt kvitter.

Nysört.

 Cikoria.

 

 Många blommor  har börjat blomma en andra gång. Även nässlorna är jätte fina nu. Jag får riktigt behärska mig för att inte plocka. 

 

 

 Jag kommer till en stor beteshage och där går en stor flock ungdjur. Jag märker snart att dessa inte alls är så lugna som dem  i Grönet. De här springer och blir rädda för mig, så jag håller mig rätt nära staketet och vid lite buskar. Så småningom har jag passerat alla djuren. Framme i Skillinge  så måste jag ta ett kort på detta, under detta skydd finns en mysig byrå. På byrån står det Turistbyrån och i lådorna ligger broschyrer.

 Jag hittar en liten stuga med en stor träveranda,  där lånar jag en stol och sitter i solen. Det är en stund till innan jag ska gå till Sjöbacka och sova över.  Jag tittade in i fönstret och det är en stor bastu och ett samlingsrum så det är ingen privat stuga.  Det är så varmt så bina arbetar och samlar nektar inför vintern. 

Malvorna blommar också en av mina favoritblommor,  maskrosen är den andra favoriten. De är verkligen små solar.

När jag sitter där så kommer ett par som hör till stugan så jag säger att jag lånade stolen en stund och de säger att det är helt okej. Sedan sätter de sig på altanen och vi pratar. De har bott här i 7 år och så kommer vi fram till att i Skillinge bor ett par som bodde i samma hus som vi i Eksjö. Då känns världen liten. De berättar att en duktig tjej håller på att städa på Sjöbacka nu innan jag kommer. Detta par verkar ha full koll på allt i Skillinge.

 Sedan är det dags att gå till Sjöbacka. Det är ett väldigt mysigt litet hotell. Jag kommer inte in i någon reception utan rakt in i köket och där blir jag varmt och hjärtligt  välkomnad med handslag. Jag visas till  indianrummet, som är mitt för natten. Sedan visas jag runt, här finns matrum, bibliotek, sällskapsrum och ett tv-rum.  Jag får ta tee, kaffe och tilltugg och sätta mig var jag vill. De spelar fransk musik och tränger sig inte på mig.  Värdinnan frågar hur dags jag vill äta lite mat. Det finns ett par som bor över natt också annars är det tomt så det är lugnt och skönt. Här finns väldigt många grodor i olika former. Grodan står för  livets höjdpunkt,  gläds åt allt det goda i livet, bejaka livets glädjeämnen. Uttryck din glädje och du glädjer andra. Det är inte fel.

 Utsikten på morgonen från rummet.

 

 

På morgonen blir det frukost och nybakat bröd, där finns även hemgjord marmelad.  Nu kändes det bra att starta andra dagens etapp. Jag går vägen om affären och köper en risifrutti  att äta senare.  Jag letar mig ner till Österleden som löper utmed havet. Det finns små stugor hela vägen till  Sandhammaren.  Så det är ingen enslig väg, men nu vid den här årstiden är det inte så mycket människor i sina stugor.

Jag hittar det här minnesmärket vid Örnahusen.

 

När jag går på stranden utefter Sandhammaren natur-reservat så är det rätt mycket folk, många är inte härifrån de är påpälsade som om det vore vinter. Blåsten är ljummen och behaglig.  Men så plötsligt går solen i moln och det blåser upp lite mer och då försvinner alla helt plötsligt,  jag blir alldeles ensam, härligt, jag stranden och havet. Helt underbart.

Vilka härliga mönster blåsten gör på sanden.

Plötsligt finns inte stranden, det rinner ut en bäck och jag får gå en bra bit upp på fastlandet för att sedan gå ner till stranden igen.

Vid Sandhammarens strandbad går jag av stranden och sätter mig vid ett matställe som är stängt för säsongen. Jag äter min risifrutti och dricker vatten. Där finns en toalett  eller baja-maja,  vilken lyx att slippa använda naturens toaletter.

Jag hittar en karta och tittar lite på den. Det är en man som håller på att städa där så jag frågar honom om var Österleden finns. Han säger att den går inte att missa och så försvinner han. Jag går glad i hågen åt det hållet han pekade, men jag hittar inte det som inte gick att missa.  Efter en stund så går jag in på en liten skogsväg som enligt kartan ska gå parallellt med stigen jag vill gå. 

 Jag möter en man och frågar honom om jag kommer rätt om jag fortsätter den här vägen. Han säger att det tror han. Han säger att jag kommer att komma fram vid  Backåkra Dag Hammarsköld´s marker.  Det tycker jag låter bra. Plötsligt så säger han " vill du ha lite kaffe " ? Jag skyndar mig att tacka nej. När jag gått i tio minuter så delar sig vägen åt höger och vänster.  Där står jag och funderar på  åt vilket håll jag ska gå. Jag bestämmer mig för att ta åt vänster och om jag inte hittar stigen så kan jag gå ut på stranden igen. Jag vet inte riktigt var jag hamnar men det är väldigt vackert. Lite tallskog varvat med öppna fält.  Stora områden med den vita mossan som vi brukar ta in till advent.  Jag kommer inte till Backåkra  men det var kanske inte meningen.  Det känns nämligen som att manen som ville bjuda på kaffe kan komma efter med kaffekorg, nu hittar han mig inte för jag vet inte själv riktigt var jag är.

Fördelen med att gå här är att jag kan inte gå hur vilse som helst då jag hör havets brus i mitt vänstra öra.  När jag kommer till Löderup så går jag genom campingen och fortsätter en bit men så kan jag se Kåseberga och tänker att jag har nog gått för långt, så jag vänder. 

 Då möter jag en äldre dam med en gammaldags handväska på armen, det känns  lite fel att gå i skog och mark med handväska på armen. Jag frågar  henne om hon vet  var hotellet ligger, det vet hon inte men badet är  tillbaka mot campingen, säger hon.  Så jag vänder och går in på campingen,  ringer gubben för att få veta åt vilket håll jag ska gå. Han och jag missförstår varandra så jag går tillbaka mott Skillinge en bra bit innan jag ringer gubben igen och vi konstaterar att jag skulle gått åt andra hållet. Det är bara att vandra tillbaka till campingen igen.  Där ska jag ringa gubben igen men då finns det ingen täckning.  Det kommer en bil på vägen vid campingen. Jag frågar paret i bilen, och  de säger det är bara att gå upp om backen. Vad skönt tänker  jag och går  upp om backen och där svänger  vägen vänster. Jag går  en bit men hur jag letar  och går  fram och tillbaka så kan  jag inte hitta något hotell. Nu började jag fundera på om jag är helt fel i huvudet. Vad är det som är så självklart för alla andra och som min hjärna inte förstår.  Det är frustrerande.

Tillslut så kommer det en man som går en kvällspromenad. Jag frågar  honom och han säger att jag ska följa vägen tills jag kommer till en fyrvägskorsning och där ska jag gå upp för backen så ligger hotellet där.  Jag går och så kommer jag till en fyrvägskorsning, men där finns ingen backe, jag fortsätter och vid fjärde fyrvägskorsningen känner jag  igen mig.  Där finns en backe till höger att gå uppför.  Det känns  skönt, jag slipper sova ute i det fria. Men fortfarande ingen täckning på telefonen.

På det här hotellet får  jag husera ensam. Han som jag beställde rummet av skulle lägga nyckeln på bordet i rum nr. 9. Det känns lite konstigt att bo ensam på ett stort hotell.

 Blåsor på fötterna och trött i huvudet av allt letande, så var det gott med lite tee och självhealing. Låser  dörren och somnar  gott.

 Vaknar  vid sjutiden och gör  mig i ordning. Mannen på hotellet skulle dyka upp hade han sagt men jag kände inte för att vänta på honom så jag går.  Känns lite som om jag smiter från notan.

 Det är  helt vindstilla och varmt,  en underbar morgon. Här är det lite bättre markerat var stigen går. Stigen går i gräset bredvid stranden. På höger sida finns  det höga kullar som vid Ale-stenar. På några ställen har man gjort i ordning åt sandsvalor att häcka. Det är en lättgången sträcka . Nackdelen är att jag blir genomblöt om fötterna och en bra bit uppåt byxorna.

 Jag kommer fram till ett stängt Kåseberga.  Jag sitter en stund i hamnen innan gubben kommer och hämtar mig med bilen.

Det har varit härligt att få gå i egna tankar.  Är mycket glad över att få denna möjlighet att gå själv.